"Jag visste att jag skulle tillbaka"

När lastbilsföraren Johan Moberg var 32 år blev han förlamad från bröstet och nedåt i en motorcykelolycka. Trots det lyckades han ta sig tillbaka och mer än 25 år senare arbetar Johan fortfarande i branschen han älskar.

Det är tidig morgon och diset ligger fortfarande kvar över hamnen i Helsingborg. Containrar staplas på varandra, kranarna gnisslar och det doftar av olja och salt från havet. Johan Moberg sitter i sin lastbilshytt och känslan är samma som i tonåren. Det är här han hör hemma. Men vägen hit har varit långt ifrån rak.

– Jag älskar det här yrket. Det är hela mitt liv. Jag tror att det handlar om överlevnad, det har gett mig mening, säger han och låter blicken vila ut genom rutan.

Redan som barn visste han att det var lastbilsförare han ville bli. Efter lumpen tog han körkort direkt och hoppade på sitt första jobb på en fabrik.

– Det var så fruktansvärt tråkigt, jag höll på att gå under. Jag ville bara ut på vägarna, säger han.

På den tiden fanns ingen yrkesförarutbildning i modern mening. I stället fick man lära sig av de äldre förarna. Han minns de första turerna, nervositeten när han backade mot en lastkaj och den där stoltheten när han fick beröm.

– Jag brukar säga att jag fick den bästa utbildningen som finns, för jag fick ingen alls. Man fick göra fel, fråga de äldre och visa ödmjukhet. Det var så man blev chaufför.

De första åren sov han fler nätter i hytten än i sin egen säng. Landsvägarna blev som ett hem.

– Jag kunde ge mig av på en söndag och inte veta var jag skulle sova på måndagen. Den där friheten, känslan av att inte vara fast, det är det som alltid drivit mig. Om någon bad mig att åka till Marocko skulle jag göra det på en gång, säger han.

Men så, en höstdag i Hälsingland år 1999, kom kraschen. Johan, som var på väg till sin flickvän i Härnösand, hade bestämt sig för att ta motorcykeln upp. Vinden blåste extra kallt den dagen och han körde in på en mack utanför Hudiksvall för att ta på sig en varmare tröja. Det sista han minns är att han kör ut på motorvägspåfarten till E4:an.

Tio dagar senare vaknar han upp på sjukhus. Det var då han fick beskedet: ryggen var bruten. Skadorna var omfattande: brutna revben, lårben, knäskålar – och en krossad ryggrad. Han hade krockat med en älg.

– Jag hade 26 frakturer och blev komplett förlamad från bröstet och nedåt. Jag var chockad länge, tror nästan att det tog mig 17–18 år innan jag verkligen förstod vad som hade hänt, säger han.

Läkarnas prognoser var mörka. Sjukhussalen blev hans nya vardag. Ljuset från lysrören, ljudet av apparaterna och det ständiga tränandet. Små segrar, att kunna sitta upp, att kunna stå med stöd, blev drivkraften.

– I början kunde jag inte röra någonting. Men så såg en sjuksköterska att jag kunde vicka lite på en tå. Det blev min vändpunkt. Då fick jag något att kämpa för.

Rehabiliteringen var en lång och mödosam process. Han fick återigen lära sig att använda sin kropp, denna gång på ett nytt sätt. Trots att vänsterbenet var hans räddning, med viss ledkänsla, blev varje rörelse en utmaning.

Johan har en ryggmärgsskada och han förklarar att en ryggmärgsskada i stort sett är en hjärnskada. Inte på det sättet att de kognitiva funktionerna i hjärnan inte fungerar, men den kan inte längre kommunicera effektivt med de kroppsdelar som ligger nedanför skadenivån. Det kan leda till förlamning, känselbortfall och problem med autonoma funktioner, till exempel blåsa, tarm och blodtryck.

– Från bröstet och neråt har jag ingen normal känsel förutom att jag kan känna var foten och benet sitter på vänster sida. Det är avancerade skador och man har i princip inte kommit någonstans i utvecklingen av det, säger han.

”Varje rörelse tar fem gånger så mycket kraft som för en vanlig förare”

Efter ett halvår på sjukhus och år av rehab lyckades han ta sig tillbaka. Efter olyckan kunde han inte längre köra som förut men han hade kvar sin anställning och blev omplacerad till kontoret. Just då var det en stor sorg för honom, men han var fast besluten att börja köra igen.

– Jag är extremt envis, på både gott och ont. Men utan envisheten hade jag aldrig klarat det här. Jag visste att jag skulle tillbaka, hur lång tid det än tog, säger han.

Problemet var till en början att han bara kunde köra en lastbil med automatisk växellåda, vilket få lastbilar hade på den tiden. Valet föll då i stället på att köra buss. Det var inte heller särskilt lätt eftersom han bara fick köra med vänster ben och använda vänsterpedaler. Det fanns inga bussar att övningsköra med så han fick först fixa ett jobb och därefter börja övningsköra.

– Jag fick stylta in där på kryckor, jag kunde knappt gå, och frågade en gubbe som satt där: ”Hej, ska ni ha en jävla bra chaufför?” Den högg han på som tur var, och jag har honom att tacka för mycket”, säger han.

Där arbetade han en tid innan längtan efter lastbilarna blev för stor. Under den tiden hade det blivit vanligare att lastbilar hade automat, vilket gjorde att han kunde börja arbeta på samma åkeri igen. Så småningom började han att köra container, vilket han gör än i dag. För att kunna köra har han hjälp av en specialanpassad platta som han enkelt kan ta med och installera i varje bil.

Johan berättar att varje arbetsdag ser olika ut. Han får sina arbetspass via en app och vid lunchtid vet han sällan var han kommer att sova på kvällen. Han börjar oftast på en söndag och kommer hem på fredagen, med få fasta rutiner under veckan. Han kör import och export, främst från Australien, Kina, Thailand och USA.

Resorna tar honom både nära och långt bort, och det är just variationen som han älskar. Att köra är fortfarande inte enkelt – varje rörelse tar fem gånger så mycket kraft som för en vanlig förare. Men när han rullar ut på motorvägen känner han samma glädje som för 35 år sedan.

– Jag älskar detta och vill inte ha det på ett annat sätt. Jag tänker fortsätta tills jag inte kan längre.”

Om Johan Moberg

Ålder: 59 år
Bor: Örkelljunga
Familj: Sambo, en dotter
Yrke: Lastbilsförare, kör containertrafik för Skaraslättens transport. Rutterna går genom stora delar av Götaland, till och från hamnarna i Helsingborg och Göteborg.
Bakgrund: Började köra lastbil 1988. Drabbades av svåra ryggskador efter en motorcykelolycka. Efter lång rehabilitering är han tillbaka bakom ratten.

Om reportaget
Intervjun med Johan Moberg gjordes i höstas. Strax efteråt genomgick han en operation för diskbråck, ett ingrepp som ledde till komplikationer och en ny akut operation i januari. Johan var därefter sjukskriven fram till i början av juli. Därför publiceras reportaget först nu. I ett kompletterande samtal några veckor efter återkomsten till jobbet berättar Johan att han fortfarande inte är helt återställd, men att lusten att komma tillbaka ut på vägarna har varit för stor för att inte ta chansen – trots de stora utmaningarna.