PROFIL 2026-06-17

Det finns människor som förändrar en bransch.Och så finns det de som genom sitt arbete blir legender.Sven‑Erik ”Svempa” Bergendahl tillhörde båda kategorierna samtidigt. Annette Eilert ser tillbaka på en unik gärning inom lastbilsvärlden, och minns ett speciellt möte på vägen en blåsig och regnig höstnatt.För oss inom lastbilsvärlden var han långt mer än ett namn, en påbyggare eller en ikon. Han var en självklar referenspunkt – och en del av själva kulturen.När beskedet kom att Svempa gått ur tiden, 87 år gammal, efter en tids sjukdom, var det som om något större än en människa lämnade oss. Ett helt kapitel i den svenska lastbilshistorien stängdes.Svempa växte upp på Södermalm i Stockholm, meckade mopeder redan i unga år och drogs tidigt till raggarkulturen och de amerikanska idealen om frihet, form och uttryck. Via arbetet som fordonsmekaniker och senare bärgarchaufför tog han klivet in i den värld där han skulle bli odödlig. När han byggde om sin första Scania L76 till bärgningsbil handlade det inte bara om funktion – det handlade om att fordonet inte skulle ”skämmas för sig” på vägen.Där någonstans föddes Svempa‑andan.För honom var lastbilen aldrig bara ett arbetsredskap. Den var en förlängning av människan bakom ratten. En identitet. Ett uttryck. Och så småningom – ett konstverk i lack och krom. Vem har inte drömt om en dragbil med cab?Tillsammans med formgivare som Jan Richter tog han customrörelsen till nivåer som ingen tidigare sett inom lastbilsbranschen. Lack, krom, inredning, formspråk och helhet smälte samman till något som fick även människor utanför branschen att stanna upp och titta en extra gång. När ett Svempa‑bygge rullade in på mässor och evenemang var det inte bara lastbilsfolk som samlades. Det blev publik. Det blev samtal. Det blev snackisar. Och det blev stolthet.Att han vann den allra första Nordic Trophy redan 1980 säger något om hur mycket före sin tid han var. Att han fortsatte vara aktiv långt upp i 80‑årsåldern – och till och med arbetade med sin första eldrivna lastbil in i det sista – säger allt om hans driv. Svempa slutade aldrig vara nyfiken. Det fanns alltid något att justera, förbättra, designa eller begrunda.Men legender byggs inte enbart av priser, pokaler och ikoniska fordon. De byggs minst lika mycket av möten. Av minnen. Av berättelser som lever vidare runt kaffebord, i verkstäder och längs vägarna. Från chaufför till chaufför. Från mun till mun. Numera också via sociala medier.Ett sådant minne bär jag själv med mig.

DIGITALISERING & IT 2025-05-12

Jag har tillbringat större delen av mitt yrkesliv nära åkerinäringen – från början som chaufför, trafikledare och driftsansvarig för åkerier. Ärligt talat, det är fortfarande en av de bästa tiderna i mitt liv. Jag vet vilket slit som ligger bakom varje leverans, varje rullad mil och varje gång ett chaufförsschema går ihop i sista sekund – bara för att vi med rutin, erfarenhet och magkänsla lovat att “det löser vi!”. För det är precis så den här branschen fungerar. Den bygger på yrkesstolthet och en unik förmåga att lösa det som måste lösas. Alltid. Men spelplanen håller på att ritas om – och det går fort. Digitaliseringen, elektrifieringen och hållbarhetsomställningen är inte längre något vi pratar om som framtid. De är redan här. Och rätt använt kan det ge oss i branschen en ny styrka. Nya intäkter. En chans att ta tillbaka kontrollen. För någon kommer att ta den – frågan är bara om det är vi eller någon annan. Och tro mig, det finns många som är intresserade av det vi har: vår kunskap, vår data, vår kapacitet. Sånt som i rätt händer kan bli ”det nya guldet”. Just nu pratas det mycket om AI. Det är överallt. Och jag förstår om det känns svårt att hänga med. I bruset är det lätt att sätta på sig skygglappar och tänka att det där inte är för oss. Men bakom hypen finns en verklighet. Varje åkeri sitter på värdefull information: rutter, körmönster, bränsleförbrukning, slitage, tonnage ... Allt det där kan, med rätt verktyg, förvandlas till smarta beslut, nya intäkter och färre fel. Men då måste vi använda AI. För sanningen är att den komplexitet vi står inför inte längre går att hantera med bara magkänsla – hur vass den än är.