Effektivare administration sänker kostnaden för trängselavgifter

FORDONSTEKNIK 2026-09-11

Lördagen den 12 september samlas omkring 130 historiska lastbilar och arbetsfordon för årets Tunga Rallyt Åkarsvängen. Årets upplaga bjuder på en ny sträckning genom Uppsala och Västmanlands län med start i Enköping och målgång i Västerås.Precis som tidigare år väntas omkring 130 veteranfordon delta i MHS Tunga Rallyt Åkarsvängen, som arrangeras årligen av Motorhistoriska Sällskapet i samarbete med Scania Sverige och Volvo Truck Center. Bakom varje ekipage ligger tusentals timmar av restaurering, underhåll och engagemang från ägarna av veteranfordonen.– Åkarsvängen handlar om att bevara och visa upp den svenska fordons- och transporthistorien. Att årets rally startar hos Volvo i Enköping och avslutas hos Scania i Västerås är ett fint sätt att lyfta den betydelse som svensk fordonsindustri haft för samhällets utveckling genom generationer, säger Rolf Wikström på Motorhistoriska Sällskapet.Tidigare har rallyt gått bara på sörmländska vägar, men årets arrangemang bjuder alltså på en ny sträckning. Allmänheten är välkommen att följa tävlingen och längs den cirka tio mil långa sträckan kommer förarna att passera flera kontrollstationer och natursköna vägavsnitt. Det är en tävling, men gemenskapen och möjligheten att visa upp fordon som annars sällan syns på vägarna är också viktigt. Besökarna har möjligheten att träffa förare och titta närmare på fordonen efter målgång. MHS TUNGA RALLYS ÅKARSVÄNGEN 2026Datum: 12 septemberStart: Volvo Truck Center, Enköping, Annelundsgatan 11, kl. 09.00. Fordonen startar med jämna mellanrum efter varandra.Målgång: Vid Scania i Västerås, Speditörsgatan 2, mellan kl. 13.00 och 14.00. Efter ankomsten kommer fordonen och förarna att vara tillgängliga på plats under flera timmar för media och övriga besökare.Antal fordon: Cirka 130 veteranfordonFordonsårgångar: Från 1930-talet till 1990-taletUnder flera år har Tunga Rallyt Åkarsvängen arrangerats i Södertäljetrakten, men i år gäller en ny sträckning.

INFRASTRUKTUR 2026-09-03

Regeringen har gett Svenska kraftnät i uppdrag att beräkna överskottet av flaskhalsinkomsterna i elsystemet de kommande fem åren samt föreslå nya användningsområden för dessa. Syftet är att mer pengar ska göra nytta för elkonsumenterna.De så kallade flaskhalsintäkterna är intäkter från elkunder som uppstår vid skillnader i elpris mellan olika elområden i Sverige. Pengarna får användas av Svenska kraftnät till att stärka elnätet eller i vissa fall sänka elnätsavgifterna, men Svenska kraftnät hade i början av året omkring 85 miljarder kronor kvar från tidigare flaskhalsavgifter.Nu har Svenska kraftnät fått uppdraget att redovisa hur mycket av överskottet i flaskhalsintäkterna som kan användas till andra ändamål än de som specifikt nämns i EU:s regelverk. Man ska också redovisa planerad användning av flaskhalsinkomster för kommande femårsperiod och föreslå nya användningsområden för överskottet som möjliggör att medlen snabbare kan återföras till kraftsystemet och elkunderna.– Svenskarnas elpengar ska komma svenska hushåll och företag till nytta. Med starkt lagarbete vann vi flera viktiga framgångar i förhandlingarna med EU. Nu ser vi till att gå från ord till handling och få pengarna att snabbare göra nytta för elkunderna och elsystemet, säger energi- och näringsminister Ebba Busch i ett pressmeddelande.Den svenska regeringen har under årets förhandlingar i EU drivit linjen att mer pengar ska gå till det land där intäkterna samlas in och att reglerna för hur de får användas ska bli mer flexibla. I juni antog EU nya bestämmelser som bland annat innebär att andelen av medlen som går till gemensamma EU-projekt minskas. Uppdraget till Svenska kraftnät är enligt regeringen ett resultat av detta arbete.Svenska kraftnät ska redovisa uppdraget senast den 14 januari 2027.

PROFIL 2026-09-09

När lastbilsföraren Johan Moberg var 32 år blev han förlamad från bröstet och nedåt i en motorcykelolycka. Trots det lyckades han ta sig tillbaka och mer än 25 år senare arbetar Johan fortfarande i branschen han älskar.Det är tidig morgon och diset ligger fortfarande kvar över hamnen i Helsingborg. Containrar staplas på varandra, kranarna gnisslar och det doftar av olja och salt från havet. Johan Moberg sitter i sin lastbilshytt och känslan är samma som i tonåren. Det är här han hör hemma. Men vägen hit har varit långt ifrån rak.– Jag älskar det här yrket. Det är hela mitt liv. Jag tror att det handlar om överlevnad, det har gett mig mening, säger han och låter blicken vila ut genom rutan.Redan som barn visste han att det var lastbilsförare han ville bli. Efter lumpen tog han körkort direkt och hoppade på sitt första jobb på en fabrik.– Det var så fruktansvärt tråkigt, jag höll på att gå under. Jag ville bara ut på vägarna, säger han.På den tiden fanns ingen yrkesförarutbildning i modern mening. I stället fick man lära sig av de äldre förarna. Han minns de första turerna, nervositeten när han backade mot en lastkaj och den där stoltheten när han fick beröm.– Jag brukar säga att jag fick den bästa utbildningen som finns, för jag fick ingen alls. Man fick göra fel, fråga de äldre och visa ödmjukhet. Det var så man blev chaufför.De första åren sov han fler nätter i hytten än i sin egen säng. Landsvägarna blev som ett hem.– Jag kunde ge mig av på en söndag och inte veta var jag skulle sova på måndagen. Den där friheten, känslan av att inte vara fast, det är det som alltid drivit mig. Om någon bad mig att åka till Marocko skulle jag göra det på en gång, säger han.Men så, en höstdag i Hälsingland år 1999, kom kraschen. Johan, som var på väg till sin flickvän i Härnösand, hade bestämt sig för att ta motorcykeln upp. Vinden blåste extra kallt den dagen och han körde in på en mack utanför Hudiksvall för att ta på sig en varmare tröja. Det sista han minns är att han kör ut på motorvägspåfarten till E4:an.Tio dagar senare vaknar han upp på sjukhus. Det var då han fick beskedet: ryggen var bruten. Skadorna var omfattande: brutna revben, lårben, knäskålar – och en krossad ryggrad. Han hade krockat med en älg.– Jag hade 26 frakturer och blev komplett förlamad från bröstet och nedåt. Jag var chockad länge, tror nästan att det tog mig 17–18 år innan jag verkligen förstod vad som hade hänt, säger han.