”Vissa ska köra om till varje pris”

Smeknamnet till trots håller han sig numera strikt till hastighetsgränserna. Lars ”Blixten” Bergholtz har blivit en favorit för många i Svenska Truckers och här delar han med sig av sina tankar om livet som lastbilsförare, hur det är att bli filmad och avslöjar vilken korv som är allra godast.

Efter snart 40 år på vägarna är det betydligt fler som vet vem Blixten är än Lars Bergholtz. Smeknamnet fick han tidigt i karriären efter att i slutet av 80-talet ha tagit sitt lastbilskort och blivit känd för att gärna ha foten på gasen.

– Ja, man har ju varit ung en gång. Men nu kallar jag mig Blixtens snigelfrakt AB. Jag kör efter reglerna, och dessutom tunga specialtransporter. Vi kör nästan för fort även när vi kör lagligt. Sedan har man väl blivit lite mer miljömedveten också. Man vinner inget på att ha foten på gasen hela tiden, säger Blixten.

I stället vill han rikta en känga till de bilister som inte visar respekt på vägarna.

– Folk kör som galningar. Tänk hur många olyckor vi hade sluppit om alla kört som man ska. Vi som kör specialtransporter har vägtransportledare, men folk förstår ändå inte och kör på även om vägtransportledaren visar stopptecken. I min vardag är det mest privatbilister som är problemet, men visst finns det även lastbilsförare som kör illa. Vissa ska köra om till varje pris, även om man redan ligger i 80.

De flesta som inleder en yrkesbana som lastbilsförare idag går transportgymnasium. Andra går vuxenutbildningen. Blixten tillhör dock den äldre generationen där det var vanligt att ta körkort och sedan börja köra direkt. Ingen skolbänk, bara en mycket kort introduktion innan man lämnades själv med uppgiften.

– Jag fick en snabblektion första gången jag skulle köra, om hur man vevar på kranarna och sånt. Och jag hade aldrig någon med mig på uppdragen. Men det gick.

Snart har det gått 40 år och föraryrket är självklart. Blixten säger att han aldrig slutat på någon arbetsplats för att han inte trivts. Det gånger det skett har det berott på att arbetsgivaren sagt upp folk, exempelvis under lågkonjunkturen och finanskrisen på 90-talet. Men vid de tillfällena har han hittat en ny arbetsgivare.

– Jobba ska man göra och man behöver ha ett jobb man trivs med. Jag trivs med mitt och kommer garanterat jobba till minst 67. Men kanske trappar jag ner lite de sista åren. Jag har klarat mig undan sjukdomar och än så länge håller kroppen, men jag vill inte köra slut på den. Man hoppar ju inte riktigt som förr.

Yrket är viktigt för Blixten, men långt ifrån allt. Tillsammans med frun Åsa har han fem barn, två egna och tre på Åsas sida. Alla är numera vuxna, där den yngsta är 25 år. Musiken har också varit en stor del av livet och det första mötet med den blivande frun var på ett hotell där Blixten spelade med sitt tidigare dansband.

– Jag såg Åsa och bestämde att den tjejen vill jag gå ut och äta med. Som tur var hade en annan kille i bandet hennes telefonnummer. Nu var det länge sedan jag hade ett band och en spelning, fast jag spelar ibland hemma när jag känner för det. Men vi har hästar på gården, så det är mycket med det i stället. Nu ska jag lära mig rida med häst och vagn, det gillar barnbarnen.

Blixten sökte själv till Svenska Truckers, mest för att ”ställa upp” – trots att han var medveten om att programmet har haft över tusen sökande många säsonger. Upplevelsen har varit över förväntan och han hoppas att han med sin medverkan lyckas bidra på ett positivt sätt.

– Jag vill att de unga ska tycka att det här verkar roligt, men samtidigt vill jag visa hur vardagen ser ut. Man kanske inte får sin planerade dusch och man kanske kommer hem senare än planerat. Familjen är viktigast, men det är dem man lämnar hemma i veckorna.

Numera är filmningen vardag, men i början var känslan en annan.

– När filmteamet var med på första passet undrade jag vad jag gett mig in på. Man har en kamera i nacken hela tiden. Nu efter några säsonger är det annorlunda. Personalen är jättebra och trevliga och ibland kan jag sakna dem. De är värda mycket beröm.

Den som följer Svenska Truckers kopplar antagligen ihop Blixten med vägarbetarens viktigaste födokälla – korven. Det är svindlande att tänka på hur många korvar som gått genom kroppen under alla år, tycker han själv.

Vilka är de allra godaste korvarna?

– Det måste vara Lunnamelle. Man ska doppa korven i senap, utan något bröd. Originalet kunde man bara köpa i Eslöv på fredagar förr i tiden, men nu kan man köpa den alla dagar i veckan i vissa delar av södra Skåne. Men längre upp än Hässleholm hittar du den inte.

Om Lars ”Blixten” Bergholtz

Ålder: 60

Bor: På en gård i Eslöv

Familj: Frun Åsa och fem vuxna barn (två egna, och tre som är Åsas).

Kör: Maskintrailer, en femaxlig Volvo 750 CH16, med femaxlig trailer från Pekå i Göteborg.

Bakgrund: Tog körkort 1986 och har jobbat i branschen sedan dess, med undantag för ett halvår. Började yrkesbanan på lastbilscentralen i Eslöv med inhopp för ordinarie personal. Arbetar idag för Henriks Trailertransport i Ingelsta och kör industrigods, entreprenadmaskiner, stenkrossar och truckar etc.

Alternativ karriär: ”Jag skulle kunna vara parkeringsminister. Det är bedrövligt. Man löser inte parkeringsproblemen genom att ta bort parkeringar.”

Bästa korven: Lunnamelle, med senap men utan bröd. ”Men WP knackwurst från Marieholm och Bromölla grillkorv är också jättefin. Och jalapenokorv om den inte är för stark. Och så stekt falukorv med makaronistuvning – hallå! Det är ju så jättegott, en klassiker.”